En solig och kall höstdag väntade när vi på tisdagmorgonen skulle ut på en liten sjö i Värmland. Det var dags för den omtalade höstfiskeveckan på Sportfiskeakademin, och denna dag stod det spinnfiske på schemat. Vi hade laddat med utrustning ända upp till öronen och inget kunde gå fel. Nu skulle fiskarna upp.

Det var en tidig morgon. Solen började sakta krypa fram bakom trädtopparna och lyste upp daggen i gräset. En kall höstbris svepte fram och skapade små vågor på vattenytan. Bortsett från fåglarnas vackra morgonhälsning var allt tyst. Instruktören “Lilleman” berättade om några platser han tyckte vi skulle lägga mer tid på. Jag och två klasskamrater satte oss i en av de små båtarna vid stranden och puttrade iväg med den tysta elmotorn.

Alla var eniga om att börja satsa på gädda. Vi begav oss därför mot en liten gräsö som tydligen brukade leverera fisk. Men fisket började segt. Vi prövade med olika sorters beten. Hårda jerkbaits, gummibeten och tailbeten. Ingenting verkade duga. Men vi fortsatte att leta och vi bytte plats ett flertal gånger.

Morgonen förvandlades sakta till förmiddag och de stora förväntningarna på riktigt bra fiske började sakta tunnas ut. Vinden tilltog och skapade det där kusliga ljudet som blir när linorna skär genom luften. Kylan började även leta sig in genom mina fem lager kläder och fingrarna hade blivit köldstela. Nu behövdes ett hugg så att adrenalinet kunde komma igång lite. Vi hade ett par timmar fiske kvar och tålamodet började sättas på prov. Det blev heller inte bättre av att vi mötte några andra klasskamrater som nöjt berättade om sina sju landade gäddor. Vi bestämde oss för att följa vinden mot sjöns nordligaste vik. Möjligtvis kunde betesfisken ha drivits in där under natten.

Elmotorn sattes på högsta effekt och farten som den skapade gjorde nästan att man såg hur man rörde sig framåt. Som tur var så var sjön inte så stor. En bit bort hörde man hur samma båt ropade om ytterligare en gädda landad. Även om det inte gladde oss så mycket skapade det ändå ett litet hopp.

När vi närmade oss fiskeplatsen såg man hur en bergsvägg sluttade brant ner mot vattenytan på ena sidan av den smala viken. På den andra sidan stod träden tätare och tätare för varje meter som gick. Björklöven dalade sakta ner mot vattnet och landade på ytan. De drev bort snabbt med vågorna. En av klasskamraterna hojtade till om att släppa ankare. Det lät som en bra idé.

Vi var snabbt i med grejorna och det tog inte lång stund innan han ropade om ett hårt hugg på hans gummibete. Fisken fastnade inte, men den hade skapat stora revor i gummit av tänderna. Det verkade riktigt lovande. Några kast senare kom ytterligare ett hugg på hans gröna gummibete. Att man några minuter tidigare satt och var kall hade redan glömts bort. Jag bytte till en likadan, fast storleken större. Nu då! Nu kunde det väl bli min tur. Jag kastade ut betet mot den djupaste delen av viken och började veva. “Japp, där satt den!”, ropade jag glatt. Det var ett distinkt hugg och inget snack om saken. Mitt nyinköpta spö ställde sig i en stor båge och visade sig verkligen från den bästa sidan. Jag pressade upp fisken mot ytan och den bjöd på ett härligt konstnummer. Min andra klasskamrat gjorde sig redo att ta upp fisken med gälgreppet. Fisken gjorde några tappra sista försök att slita sig loss men fick se sig besegrad när jag förde in den mot båten och ett säkert gälgrepp. Det var en fin höstgädda på ungefär 5-5,5 kg. Vi mätte den och tog några snabba bilder. Sedan fick den gå tillbaka ner i det kalla vattnet.
image

Vi var snabbt i med grejorna igen och kunde snart göra kameran redo en gång till. Denna gång var det en mycket mindre gädda på dryga kilot. Men det var min klasskamrats första värmländska gädda och var såklart tvungen att bli förevigad. En härlig bild och sedan snabbt tillbaks igen.
image

Plötsligt ringde min mobil. “Lilleman” stod det. “Tjenare”, sa jag. “Tjena, Lilleman här. Vi samlas om 25 minuter ungefär!” Jag blev lite paff. Klockan hade dragit iväg mycket på slutet. Jag svarade att det blev bra och la sedan på luren. Det var ju klart att vi skulle bli tvungna att åka precis mitt i en huggperiod. Med elmotorns fart hade vi ungefär 20 minuter tillbaks från där vi var. Jag berättade för grabbarna hur det låg till, men med en snabb diskussion kände vi oss ganska övertygade om att ta några sista kast. Det belönade oss med ytterligare två mindre gäddor som båda hade bra kondition och mycket fart. “Några sista kast” hade stor betoning på “Några”. Vi började känna att vi verkligen var tvungna att åka men kunde inte motstå ett allra sista kast. Ingen av oss kände något förrän jag precis skulle lyfta upp mitt bete ur vattnet. Som en torped kom en gädda från mörkret och smällde på mitt stora gummibete. Det var den minsta för dagen och man kan inte låta bli att fascineras av hur stora beten en väldigt liten gädda faktiskt kan ta. Det blev en snabb “Catch and release” i vattnet följt av fullt pådrag på den trogna elmotorn. Vi visste att vi skulle bli lite sena och började därför ro samtidigt som motorn gick. Vågorna slog mot båten och årorna gick som bara den. Och med “som bara den” menar jag såklart att det kalla vattnet skvätte överallt!

När vi kom fram möttes vi av de andra klasskamraterna som var i full gång med att lasta in grejorna i bussen. Vi frågade de som hade pratat om alla gäddor de hade fått, om de hade fått några fler. “Haha, vi skämtade bara. Vi fick två små” Min tävlingsinriktade hjärna kunde inte låta bli att tycka att det var otroligt skönt, även om vårat resultat inte heller var så jättelyckat. Men det var ju i alla fall bättre! Grejerna packades in och fiskedagen var till ända. Några sista blickar kastades ut över det vackra landskapet innan vi sakta men säkert åkte tillbaks över den buckliga lervägen.